Evert Taube – Diktaren Och Tiden lyrics

Näare jag har sett hur Tidens hårda hand
Förintat mästerverk från forna dar
Och krossat slott och torn till grus och sand
Och skändat brons som konstens prägel har

Näare hungrig ocean jag svalla såg
Mot fasta landet, sargande dess kust
Såg landet självt borttränga havets våg
Och såg förlust ge vinst och vinst förlust

Ja näare jag sett att tingen växla så
Sett ting bli ingenting på en minut
Den tanken följer mig vart jag må gå
Att Tiden tar min älskade till s***.
Den tanken liknar själva dödens kval
Den väcker fruktan men ger intet val.

Om brons, om sten och jord och ändlöst hav
Förintas vid den gräns som Tiden drar
Var skall då skönheten som livet gav
En blommas styrka, finna sitt försvar?

Ack sommarns honungslena andedräkt
Vad orkar den mot kulna dagars mängd
Om stenen grusas, klippan själv blir bräckt
Och stålsmidd port av Tiden söndersprängd?

Den tanken skrämmer! Hur skall du, min skatt
Du, tidens skönsta smycke, skyddas häare?
Vem hejdar Tidens anlopp, hindrar att
Han dödar Skönheten, som jag har käare
Ack, ingen - om det undret ej, min vän,
Att I min sång din skönhet blommar än

Näare tysta tankars domstol har förhöare
Med minnen ifrån flydda ungdomsdar
En ny och dyrbar tid jag då förstöare
Med sorgset dröjande vid det som var

Så skyms mitt öga, ovant vid en tåare
Och jag begråter ädla vänners död
Jag river upp ren läkta kärlekssåare
Och röare I askan av mitt hjärtas glöd.

Jag minns på nytt den oförrätt jag glömt
Med kval på kval summerar jag till s***
Den bittra räkning livet åt mig gömt
Att nu betalas - fast betald förut.
Men plötsligt minns jag dig, min vän så dyr!
Och allt utjämnas - sorgen från mig flyr

Som vågor rulla in mot stenig strand
Våare levnads timmar ständigt äare på språng
Förbi varann, som maskor I ett band
De ila skyndsamt mot sin undergång

Man föds till dagens ljus, men krälar ut
Mot mognad ålders vida himlarund -
Strax gåare dess sol I moln, dess glans döare ut
Vad Tiden ger, han tar I samma stund

Hur ungdom fort skall skövlas, Tiden vet
Var skönhets panna fåras I hans spåare
Själv närd av livets största hemlighet
Han skördar liv, tills intet återståare-
Och likväl skall min sång I sekler än
Trots Tidens grymhet, prisa Skapelsen